Hur ska en människa hitta rätt väg inom den andliga världen när allt mest liknar en labyrint? Det finns ju så oerhört många stigar att vandra och det finns så många olika inriktningar och titlar, om man så vill, som det går att lägga sig till med.

Ska jag bli healer, medium, tarotläggare, meditationsledare eller något annat? Men den stora frågan är kanske vad en människa är mest danad för. Eller kanske vad som passar en viss människa bäst i sitt andliga uttryck.

För att komma på det så kanske man måste gå vilse ett par gånger. Eller kanske både tre och fyra gånger till och med. Jag kan ta mig själv som exempel. När allt begavs sig någonstans under tidig sommar 2007, så var det konspirationer och hemligheter som var det första jag halkade in i. Jag ansåg själv att jag hade upptäckt en helt ny värld, och det hade jag väl kanske också gjort i någon mening. I alla fall för egen del. Jag kände mig nästan som en Columbus, fast i den digitala världen, och nu hade jag upptäck en ny världsdel i form av hemliga mysterier, det ockulta, atlantis och konspirationsteorier.

Detta höll jag på med i ganska många år hemma på kammaren, i min ensamhet. Jag tillhörde inget andligt sammanhang och jag var aldrig med på några andliga träffar över huvud taget. Utan mitt andliga sökande vad något som jag ägnade mig åt under de stunder som jag inte jobbade med musiken. Vid den här tiden var jag nämligen verksam som musiker och underhållare på heltid. Det yrkesvalet gjorde att jag kunde bestämma över min egen tid, och den tid som jag inte stod på scenen eller spelade in låtar ägnade jag åt min sökande efter andlighet och mening.

Men för att återgå till det jag först började skriva om, nämligen att navigera genom den andliga djungeln. Det är oerhört lätt att gå vilse där och det är ännu lättare att inbilla sig efter en kort tids sökande att man har hittat hela, eller store delar, av sanningen om livet och verkligheten. Det trodde jag faktiskt att jag hade gjort, naiv som jag var då. Dessutom skulle jag upplysa alla andra om de fynd som jag hade gjort i mitt andliga sökande. Min stora frustration var dock att nästan ingen ville lyssna när jag satte igång att tjata om mina konspirationsteorier. Jag förstod då aldrig riktigt varför. Men nu femton år senare begriper jag helt och fullt varför människor tyckte att jag var mest besvärande. Jag förstår även att det andliga sökandet och den andliga utövningen är till för en själv i första hand. Andligheten finns där som ett alternativt livsval för att man själv ska kunna bli en bättre människa. När man har blivit det, så är det en naturlig gång att man ger sig ut för att förbättra även andra människors liv. De som vill vill ta emot hjälp och ber om den så att säga.

Det är just därför som det är så viktigt att en människa har skaffat sig en god andlig urskillningsförmåga, för att kunna vandra en sund väg genom den andliga labyrinten. För har man villat bort sig själv under sökandets gång, så borde det ju per automatik bli på det viset att risken är överhängande att man leder andra vilse. Ett sådant scenario vore ju en mindre trevlig situation att ha på sitt samvete. Eller hur?

Det skulle ta ganska många år från starten på mitt andliga sökande fram till att jag hittade ett verktyg som verkligen passade mig. Det verktyget var och är fortfarande tarot. Men jag ska även förtydliga att tarot handlar inte enbart om kortlekar och spådomar, utan genom tarot kom jag i kontakt med ett komplett filosofiskt och psykologiskt system som kan hjälpa både mig själv och andra. Här fanns någonting att växa i, trots att det var krångligt och fruktansvärt omständigt i början. Men vad jag hade med mig i bagaget sedan tidigare var kunskapen och det stora intresset för symboler. Det gjorde att det ändå gick ganska lätt att sätta sig in i hur tarotsystemet fungerar och vilken potential det finns i tarotkorten. Det här är ju naturligtvis något som jag kommer att ha glädje av resten av livet. Jag kan dels jobba med symbolerna för min egna personliga utvecklings skull, men jag kan även hjälpa andra genom att göra tarotläggningar och på så vis vara en vägledare.

Vad jag egentligen vill ha sagt med allt det här är, att det kan vara värdefullt för en människa att hitta ett verktyg inom det andliga som det går att växa i och utforska. Dessutom kanske det kan leda fram till att man blomstrar i någon mening. Både själsligt och rent medmänskligt. Andra kanske väljer meditation eller någonting annat som passar ens personlighet och sökande bättre. Men jag tror bestämt att det kan vara något bra att hitta en utövning som det går att hålla fast vid och utveckla över en lång tid. Sedan är det ju naturligtvis roligt om man kan bli jäkligt duktig också på det andliga hantverk som man har valt att förkovra sig i.

Det är som sagt inte svårt att bli vilsen i den andliga världen och kanske hoppa från tuva till tuva. Men jag är helt övertygad om att alla kan hitta ”sin grej” som gör att man växer som människa. Det heter ju ”sök så skall du finna”. Därför ska ingen ge upp i sitt sökande, utan fortsätta vandra vägen fram. Detta trots att det kan regna, storma och skälva. Livets jävligheter och hopplöshet brukar övergå i något annat efter en stund. Något som är bättre och ljusare. Låt oss i alla fall hoppas att det blir så, trots tvivel och osäkerheter.